Min största önskan är att dansa. Känna danssalens golv under mina fötter. Jag vill ha den stora spegeln framför mig medan jag dansar ut alla problem. Jag vill se hur min skugga rör sig över golvet medan musiken går på. Jag vill känna takten i mitt bröst, i mitt huvud i mina fötter. Jag vill se en förbättring, jag vill se självsäkerhet. Jag vill njuta av dansens oändliga värld av konst. Jag vill dansa. Jag vill gå in i en sal och känna någon som säger ”hej, du är väntad, kom in och gör konst till musik” Jag vill åter en gång till känna danssalens golv under mina fötter. Jag vill åter en gång till se den stora spegeln som visar varje minsta rörelse man gör. Jag vill höja musiken i salen så högt det bara går. Jag vill dansa!

Kan inte göra det pga mitt korsband, det är sönder. SUCK!!!! SNÄLLA NÅGON, GE MIG ETT NYTT KORSBAND!!!!!

Hej jag precis spelat kort! Mamma vann! Tur va det! I vanliga fall brukar Tomas vinna (då blir han kaxig) och då blir jag frustrerad…tål inte kaxiga personer. Men nu vann mamma :D :D GRATTIS MORSAN! :P

Jag är verkligen så glad idag!  Det är så att jag och mina tjej kompisar, Sara, Sofi, Moa http://fierflies.blogg.se/ och Tove http://enbildsagermerantiotusenord.blogg.se/ ha en tjejkväll :D Vi ska äta god mat och bara vara! Haha men jag tror att det kommer bli mycket flumm och missförstånd xD xD

Oekj, snart börjar alvaret! Den 12/1 (nu på onsdag) är det skolstart. Om ni frågar mig så tycker jag att det ska bli härligt att komma tillbaka tillverkligheten om man säger så. Men det är en sak som jag gruvar mig för. Det är så att jag kanske ska gå ett extra år på Midgårdsskolan. Kommer jag verkligen orka, tänk om jag ångrar mig. Ja herre gud, det är många tankar som flyger som gamar runt mitt huvud.  Jag hoppas jag gör rätt beslut.

Jag heter Patrice och jag bor i Holmsund. Jag tycker om att rita, spela teater och dansa. Jag dansar mest modernt och jazz. Jag har gått på Umeå dansskola men inte länge. Det blev för dyrt, det var då jag hittade teatern. Men om jag får välja mellan teater och dans så kommer dansen först Jag har 4 syskon, Peter, Patrik, Paulina och Erik. Jag älskar mina syskon. Jag älskar hela min familj! Men det har varit en hel del bråk mellan pappa och Peter, Patrik och Peter, pappa och Patrik, mamma och Paulina, Paulina och pappa. Jag har alltid försökt hålla mig undan, tycker inte om bråk.

 Men det året jag gick i 8:an så hände något. Jag och min lillasyster bråkade. Jag vet fortfarande inte varför vi bråkade så mycket, Det lär alltid förbli en obesvarad fråga. Mamma som hade försökt få slut på bråket var i tvättstugan. Jag tycker synd om henne som fick stå ut med våra skrik och allt som hände mellan oss. Som sagt var så bråkade jag och min syster. Jag blev verkligen jätteledsen och hade ont i mitt hjärta, ont i mitt huvud. Jag hade ont överallt! Jag ville få ut det onda, tänka på något annat. Slippa tänka på allt som hade hänt mellan mig och min syster. Så jag tog en av mammas rakhyvlar (det är svårt för mig att skriva detta) och skar mig på min vänstra handled. Det gjorde så ont. På ett sätt var det härligt att flytta all smärta i till handleden. Jag var i mitt rum då jag gjorde det. Men jag var sammtidigt inte där. Jag skar mig en gång till och en gång till och en gång till för att få bort all smärta. Efter att jag hade skurit mig själv så började jag grina. Jag bara släpte rakhyveln och grät. Jag kunde inte få slut på gråten. Jag kollade på min arm och smärtan kom tillbaka. Denna gång var smärtan starkare. Jag gick ut till tvättstugan och visade mamma vad jag hade gjort. Jag såg hur ledsen hon blev, då gjorde det bara mer och mer ont i mig. Att se min mamma så, så förtvivlad och ledsen gjorde mig ledsnare. Mamma ville att jag skulle gå och prata med skolans kurator. Jag sa inget utan tog det bara som det kom. Dagen efter i skolan så kändes det som att alla kollade på mig. Kändes som om alla visste vad jag hade gjort. Fast än att jag hade på mig en långärmad så kude jag inte låta bli att hålla i tröjärmen för att dölja alla sår på min arm. Tiden var inne för att gå till kuratorn.
Jag kommer ihåg att jag släppte ut allting, jag bara grinade. Tårarna bara rann, det fanns inget som kunde hindra allt gråt. Jag grinade och grinade. Kuratorn frågade ifall jag ville gå till skolsyster så hon får kolla om såren var infekterade men jag sa nej, det räcker att jag varit där en gång. Efter några timmar med kuratorn så gick jag hem. Jag hade så ont i huvudet och ont i min arm. Jag ville bara hem och sova. Hem och vara ensam.
Dagarna gick men såren efter rakhyveln fanns fortfarande kvar, men tillsist så blev de till ärr som nu inte syns, det är bara jag som ser ärren. Nu några år senare så bråkar vi inget alls. Visst, vi små tjafsar. Men vi bråkar aldrig.
Nu när jag tänker efter så förstår jag inte varför vi eller dom bråkade. Vad som än händer mina syskon och föräldrar så kommer jag alltid älska dom!

Välkommen till Bloggproffs.se. Det här är ditt första inlägg, du kan ta bort det, editera det eller skapa ett nytt inlägg. Logga in i kontrollpanelen på följande adress Logga in med dina användaruppgifter som har mailats till dig (mailet borde komma direkt vid registrering, gör det inte det kolla först i skäppostfilter innan ni kontaktar supporten)