Jag heter Patrice och jag bor i Holmsund. Jag tycker om att rita, spela teater och dansa. Jag dansar mest modernt och jazz. Jag har gått på Umeå dansskola men inte länge. Det blev för dyrt, det var då jag hittade teatern. Men om jag får välja mellan teater och dans så kommer dansen först Jag har 4 syskon, Peter, Patrik, Paulina och Erik. Jag älskar mina syskon. Jag älskar hela min familj! Men det har varit en hel del bråk mellan pappa och Peter, Patrik och Peter, pappa och Patrik, mamma och Paulina, Paulina och pappa. Jag har alltid försökt hålla mig undan, tycker inte om bråk.

 Men det året jag gick i 8:an så hände något. Jag och min lillasyster bråkade. Jag vet fortfarande inte varför vi bråkade så mycket, Det lär alltid förbli en obesvarad fråga. Mamma som hade försökt få slut på bråket var i tvättstugan. Jag tycker synd om henne som fick stå ut med våra skrik och allt som hände mellan oss. Som sagt var så bråkade jag och min syster. Jag blev verkligen jätteledsen och hade ont i mitt hjärta, ont i mitt huvud. Jag hade ont överallt! Jag ville få ut det onda, tänka på något annat. Slippa tänka på allt som hade hänt mellan mig och min syster. Så jag tog en av mammas rakhyvlar (det är svårt för mig att skriva detta) och skar mig på min vänstra handled. Det gjorde så ont. På ett sätt var det härligt att flytta all smärta i till handleden. Jag var i mitt rum då jag gjorde det. Men jag var sammtidigt inte där. Jag skar mig en gång till och en gång till och en gång till för att få bort all smärta. Efter att jag hade skurit mig själv så började jag grina. Jag bara släpte rakhyveln och grät. Jag kunde inte få slut på gråten. Jag kollade på min arm och smärtan kom tillbaka. Denna gång var smärtan starkare. Jag gick ut till tvättstugan och visade mamma vad jag hade gjort. Jag såg hur ledsen hon blev, då gjorde det bara mer och mer ont i mig. Att se min mamma så, så förtvivlad och ledsen gjorde mig ledsnare. Mamma ville att jag skulle gå och prata med skolans kurator. Jag sa inget utan tog det bara som det kom. Dagen efter i skolan så kändes det som att alla kollade på mig. Kändes som om alla visste vad jag hade gjort. Fast än att jag hade på mig en långärmad så kude jag inte låta bli att hålla i tröjärmen för att dölja alla sår på min arm. Tiden var inne för att gå till kuratorn.
Jag kommer ihåg att jag släppte ut allting, jag bara grinade. Tårarna bara rann, det fanns inget som kunde hindra allt gråt. Jag grinade och grinade. Kuratorn frågade ifall jag ville gå till skolsyster så hon får kolla om såren var infekterade men jag sa nej, det räcker att jag varit där en gång. Efter några timmar med kuratorn så gick jag hem. Jag hade så ont i huvudet och ont i min arm. Jag ville bara hem och sova. Hem och vara ensam.
Dagarna gick men såren efter rakhyveln fanns fortfarande kvar, men tillsist så blev de till ärr som nu inte syns, det är bara jag som ser ärren. Nu några år senare så bråkar vi inget alls. Visst, vi små tjafsar. Men vi bråkar aldrig.
Nu när jag tänker efter så förstår jag inte varför vi eller dom bråkade. Vad som än händer mina syskon och föräldrar så kommer jag alltid älska dom!